Viktiga valutakrig och volatilitet

Viktiga valutakrig och volatilitet

Valutakrig är inget nytt. Det är det lata landets lösning på ekonomiska problem till följd av dålig
ledning och politik. “Vår valuta, ert problem” har t.ex. USA provocerande sagt, när dollarkursen
ställt till med problem för andra ekonomier. Sverige, Grekland och Italien har många gånger
aktivt sänkt värdet på sin nationella valuta för att få det som tillverkas i landet att bli billigare för
köpare utifrån. Och i kölvattnet av finanskrisen 2008 och problemen för många länder att få
någon fart på ekonomin, så tävlar (krigar) centralbankerna om att lyckas få den svagaste
valutan.

På toppen av det här berget sitter USA och Kina, med sin utdragna konflikt om både
handelsavtal och valutakurser. Dessutom finns signifikanta sidoshower i form av eurons vara
eller icke vara, pundet och Brexit samt inte minst helt alternativa valutor som guld och Bitcoin.

Ibland är det lätt att tro att valutorna inte rör sig så mycket att det betyder något. Dollarindexet
DXY som ofta figurerar i negativt vinklade makroanalyser har det senaste året rört sig mellan 95
och 100 och ligger just nu mitt i det intervallet. Men om den “normala” nivån legat i ett ganska
snävt intervall runt 90 i många decennier, så har det funnit undantag. 1985 stod DXY i 160,
ungefär dubbla nivån mot både bara fem år tidigare och två år senare. Frågan är om ett nytt
utbrott är på gång, och åt vilket håll.

De flesta verkar överens om att USA och dollarn är givna tillflyktsorter vid en kris, vilket talar för
att utbrottet skulle ske uppåt igen. Signaler om dollarunderskott på eurodollarmarknaden talar
också för det, liksom motviljan Fed hittills visat mot att följa med resten av världen till negativa
räntor. Å andra sidan behöver USA en svag dollar för att stödja sin exportindustri. Och hur länge
och hur mycket QE går det att göra, och hur stora underskott kan budgeten gå med år efter år,
innan valutan faller? I slutänden blir det nog ändå så att USA fortfarande är störst, bäst och
vackrast vilket åtminstone resulterar i en mycket starkare dollarkurs först.

Euron är speciell på sitt sätt. Det senaste året har relationen till dollarn varit förvånansvärt stabil,
med rörelser på bara +/- 3% runt snittkursen 1,12. Även här ska man nog se tystnaden som
själva varningen. Ju längre ett vulkanutbrott dröjer, desto värre blir det för spänningarna byggs
upp i det tysta. Kom ihåg att så sent som i februari 2018 var kursen 1,25 och strax innan
finanskrisen 2008 var den 1,60. Den sannolika rörelsen för euron är inte tillbaka till 1,60 utan
snarare tvärtom. När dollarn stärks och perifera ekonomier får problem, inte minst europeiska
banker, så lär eurokrisen blossa upp på nytt och med den frågor om både valutaunionen och
den ekonomiska unionen i Europa. Det lär ge minst lika svag euro som dollarn kan bli stark.
Kurserna ser stabila ut för tillfället, men dragkampen mellan olika centralbanker blir bara alltmer
intensiv. Valutamarknaden kan mycket väl bli epicentrum för nästa finanskris och då är det
knappast euro du vill äga.

Med tanke på Brexitturerna är GBP också snarast märkligt stabil. Mot euroområdet som själva
exiten görs har kursen gått från 1,12 till 1,18 till 1,07 och nu senast 1,16, vilket är nära den
högsta nivån sedan folkomröstningen 2016. Det är nästan som om de styrande vet att det aldrig
blir någon Brexit, eller vet att de kommer göra allt i deras makt för att förhindra det. I vilket fall
har marknaden ropat faran över, men givet rörelserna de senaste 4 åren är det mer sannolikt
med ett lägre pund än ett högre.

Mest intressant av alla valutapar är USDCNY. Det är där det riktiga valutakriget förs. Det
senaste året har kursen gått från 6,67 till 7,18 (+8% för dollarn) och därmed igenom 7,00 vilket
uppfattas som en viktig signalnivå för Kinas valutaintentioner. Så sent som i mars 2018 låg
kursen på 6,23, så man kan nästan förstå att Trumps tålamod tagit slut. Frågan är inte vad USA
vill utan vad Kina vill, för det är Kinas valutakurs och USAs problem. Där USA styrs av fyraåriga
presidentcykler har Kina ett mycket längre perspektiv när de planerar sin framtida globala
dominans.

Valutakrig och reservvalutastatus har varit viktigt de senaste hundra åren, men kanske närmar
vi oss ett slut på experimentet med fiatvalutor. Hela världen, med USA och Kina i förtruppen,
har drivit upp skuldsättningen snabbare och högre än någon gång i historien. Det har skett med
hjälp av tryckpressar, QE och fractional reserve banking (dvs att kommersiella banker har rätt
att skapa pengar mot en mycket liten kapitalbuffert). Det är förstås fortfarande intressant att
fundera över valutakursrörelser, BNP-tillväxt och räntenivåer för att bilda sig en uppfattning om
lämplig tillgångsallokering mellan bland annat aktier och obligationer, eller för den del
traditionella fiatvalutor.

Men, man ska inte glömma bort Bitcoin och guld, vilka båda mer eller mindre sakta ökar i värde
relativt papperspengarna. Guldet har hållit nivån runt 1500 USD/oz förvånansvärt bra efter
utbrottet innan sommaren, och Bitcoin fortsätter att överraska positivt, även om den höga
volatiliteten ofta gör att svaga händer skakas ut när den långa trenden tillfälligt blir otydlig. Förra
veckan steg t.ex. Bitcoinpriset i dollar plötsligt med över 40 procent på ett par dagar, utan någon
tydlig orsak. Då är guldpriset betydligt stabilare, men så vet man också att det ligger en gul sten
i botten, snarare än “bara” matematik. Ändå ökade guldpriset med hela 30% i dollar från ungefär
1200 i november 2018 till 1560 i september 2019.
<>