Sveriges sak är inte vår

Är BNP-statistiken något du kan använda i din aktiehandel? Inte direkt, men makroturister tar ändå gärna fram kameran ur magväskan och lägger några bortkastade minuter på att få en perfekt bild som ingen bryr sig om.

En kul anekdot om makro är att USAs president Donald Trump kallade bland annat makronyheter för “fake news” och förklarade hur dåligt det egentligen gick för landet. Direkt efter valet utgår han från exakt samma statistik och nyheter när han stolt berättar att USA är starkare än någonsin. Det gick snabbt.

Varför är det då så svårt att använda makrostatistik? En viktig anledning är att den publiceras med stora eftersläpningar från mätperioden; en annan att den mäter på ett högst oprecist sätt som dessutom sällan är relevant för värdeskapandet på börsen. En tredje anledning är att makrodata ofta justeras flera gånger i takt med att ny information blir känd. Inte sällan är justeringarna större än själva siffran. BNP-siffran för andra kvartalet, som till att börja med publiceras flera månader efter mitten av kvartalet, är alltså inte ens den slutgiltiga siffran som kommer stå i framtida tabeller och grafer. Till sist finns det ingen tydlig koppling mellan BNP-tillväxt och aktiekurser eftersom de senare bygger på förväntningar om framtida tillväxt, lönsamhet, räntor och inflation; och ännu mer på graden av optimism eller pessimism hos investerarna.

Den makroekonomiska utvecklingen är förstås viktig, men om du bara slänger ett snabbt öga på statistiken just när den publiceras, och alltså inte tar hänsyn till olika grad av eftersläpning, betydelse och storleksordningen på justeringarna så är du bara en insiktslös makroturist och kan inte räkna med att kapa någon meravkastning med dina observationer.

Om du vill skapa värde med din makroanalys ska du istället fundera över om dagens utveckling är uthållig, hur många år och under vilka förutsättningar. För antingen hänger siffror på tillväxt, sysselsättning, produktivitet, inflation, räntor, huspriser, konsumtion, lånetillväxt med mera ihop; eller så gör de inte det. Om de inte hänger ihop måste något förr eller senare förändras - lite idag eller mycket imorgon. Makroanalysen kan sällan säga så mycket om när, men den kan visa på möjligheter eller problem som successivt växer sig allt större.

Finanskrisen 2008 är ett bra exempel på relevant och värdefull makroanalys. Flera kunniga bedömare började varna för de stigande obalanserna på USAs bolånemarknad så tidigt som 2004. Redan då stod det klart att trenden för huspriser och bolån inte var uthållig. För varje år som gick varnade allt fler allt tydligare för de stigande riskerna, men trots att huspriserna toppade redan sommaren 2006, och ett par bolånefonder kollapsade i mars 2008, tog de flesta investerare inte problemet på fullt allvar förrän andra halvan av 2008.

Det här betyder inte att makroanalys är omöjlig; det betyder bara att skeenden som är oundvikliga ändå kan dröja länge med att manifesteras i verkligheten.

BNP-tillväxt är ett annat exempel: den kan räknas ut som ökningen av antalet sysselsatta i Sverige (antal invånare gånger andel i arbete) plus produktivitetsökningen. Om dagens BNP-tillväxt är högre än en rimlig prognos för ökningen av arbetande och deras produktivitet så är den inte uthållig och kommer behöva justeras ned. Nedjusteringen i sig är mycket mer relevant för börsutvecklingen än själva nivån.

I Sverige bor det ungefär 10 miljoner människor och av dessa är cirka 57 procent i arbetsför ålder (20-64 år). Hälften av svenskarna (ca 5 miljoner) har arbete. Är det här bra eller dåliga siffror? Höga eller låga, och hur kan de rimligen utvecklas? Vilken tillväxt i antalet sysselsatta är det rimligt att räkna med och vilken produktivitetstillväxt kommer de ha?

Sysselsättningsgraden kan ge viss vägledning. Den har legat mellan 64 och 67 procent hela 2000-talet, men de senaste åren har den ökat till 68,5%. Är det rimligt att tro att det är en permanent högre platå, när de tidigare massiva konjunkturtopparna år 2000 och 2007 bara nådde upp till 67 procent? En nedgång till genomsnittet på omkring 65 procent skulle motsvara en negativ BNP-tillväxt på 5%. Det är klart mer än det totala tappet under finanskrisen 1991-1993 och i nivå med de -5,2% som redovisades 2009. I det senare fallet studsade vi och världen snabbt upp tack vare historiens största monetära stimulanspaket från USA, Kina och EU samt andra massiva fiskala åtgärder -- ett trick som blir svårt att upprepa.

Resultatet blev att krisen tillfälligt avstyrdes, men skulderna och obalanserna som utgjorde orsakerna till krisen har bara förvärrats sedan dess. En enkel makroanalys av bland annat skulder, sysselsättning och produktivitet visar att världen, inklusive Sverige, är i sämre skick 2018 än 2008. Tyvärr kan analysen inte säga exakt när räkningen ska betalas, men med historiens näst längsta uppgång redan bakom oss är det sannolikt inte särskilt långt kvar.

Skulder och arbetsmarknad leder oss till inflation och räntor. En sak är att hög sysselsättning ger ökad risk för fallande sysselsättning och BNP, men eftersom kopplingen till börsen inte är särskilt tydlig kan kanske de flesta ignorera statistiken. Men, hög sysselsättning medför ofta stigande löner och övriga priser -- konsumentprisinflation.

KPIF, konsumentpristillväxten justerad för räntekomponenten (eftersom räntor förstås inte utgör en utgift… Suck.) var 2,2 procent i juli (dvs 2,2% under året som slutade med juli 2018). KPIF har ökat stadigt från 0,0% för drygt fyra år sedan till 2,2% i juli 2018. Det är för övrigt en av de högsta nivåerna den varit på sedan 1991, förutom extremåret 2008 och 2001-2003 i kölvattnet av millenniebubblan.

Det är precis sånt här som kan få en makroanalytiker att tänka efter lite extra. Det var ekonomisk kris 1991-1993, 2001-2003, 2008-2009 och det sammanföll med hög inflation. Det gick 8-10 år mellan kriserna och nu är inflationen på gång igen 8-10 år efter den senaste krisen och perioden med inflation över Riksbankens mål. De flesta BNP-prognoserna för 2018 ligger på omkring 2,5% och för 2019 på strax under 2,0%. Riktningen är rätt, men som vanligt tar prognosmakarna nog i för lite (kul ändå att Ekonomistyrningsverket tror på så lite som 1,4% BNP-tillväxt 2019).

Den stora skillnaden mellan 2001-2002 samt 2008 jämfört med idag är att då var styrräntan över 4 procent (i september 2008 var reporäntan 4,75% och som kuriosa var den 8,9% i september 1995) och idag är den minus 0,5%. Det betyder att utrymmet att sänka räntan för att motverka en konjunkturnedgång är ytterst begränsat.

Ser det här rimligt ut för dig? Är det uthålligt att hushållslånen växer med 7 procent om året när nominell BNP ligger på halva takten? Hushållen nettolånar omkring tre gånger så mycket pengar varje år som BNP växer med. Tänk om lånen skulle minska istället, vad händer då med BNP? Är det uthålligt med negativ styrränta efter en lång högkonjunktur, extremt hög sysselsättningsgrad och nästan högsta inflationen på decennier?

Hushållens skulder i förhållande till intäkterna är dubbelt så stora idag som 1996. Visst räntorna är låga idag , men är det verkligen omöjligt att tänka sig att räntor och inflation återgår till nivåerna som rådde då (och som för övrigt brukar anses “normala, med 2% inflation, 2% tillväxt och 4% reporänta)? I sådana fall blir hushållens ränteutgifter dubbelt så stora som då i förhållande till intäkterna.

För att göra det enkelt: nej, det här är inte en långsiktigt hållbar situation. Och om den inte är det måste något ändras. Frågan är inte om utan när .

Uppsidan i en analys som tyder på behov av förändring är att du kan positionera dig för förändringen innan den sker, men då måste du först bestämma dig för ett scenario. Blir det sänkta räntor, ökade obligationsköp, ändrade regler; och vilka instrument ska du köpa för att dra nytta av det scenariot? Kommer råvaruterminer, indexblankningar, statsobligationer, bankaktier, guld eller säljoptioner fungera bäst? Det får du räkna ut själv.