Investerarna i oljesektorn verkar skeptiska - ska man tvärtom köpa då?

För fyra månader sedan skrev jag om den extrema contangostrukturen på oljemarknaden (Det rätta priset på olja, 6 maj 2020). Mitt budskap var framför allt att oljepriset måste stiga snabbt för att man som köpare skulle tjäna pengar på affären.

Mycket har förändrats sedan dess. Oron över Covid-19-pandemin har avtagit, delar av världsekonomin har hämtat sig och de viktigaste aktiemarknaderna har stigit till nya historiska rekordnivåer. Även oljepriset signalerar mer eller mindre faran över, även om läget som alltid är lite mer komplext än så.

WTI-olja 2015-2020

I början av maj var oljepriset lägre än halva dagens pris. Priset för junikontraktet var då 18,77 dollar per fat, och till exempel septemberkontraktet kostade 25,64 dollar. Idag, den 1 september, ligger oktoberkontraktet för WTI-olja på precis 43 dollar per fat, och contangon per månad är knappt 30 cent per fat, jämfört med hela 3 dollar för den närmaste månaden vid tiden för förra gästartikeln. Spotpriset var nedpressat pga oro över att ekonomin skulle vara svag under överskådlig tid pga Covid-krisen samt det akuta problemet med fulla oljelager.

Situationen är ännu inte helt under kontroll, bl.a. för att den ekonomiska styrkan är beroende av fortsatta ekonomiska och monetära stimulanser. WTI-priset ser i en femårig veckograf ut att möta ett starkt motstånd här vid 43 dollar per fat; en nivå som flera gånger tidigare under den senaste femårsperioden utgjort en de facto-botten för priset. Frågan är om de underliggande flödena och fundamentala drivkrafterna är starka nog att få priset att bryta uppåt härifrån.

Oavsett åt vilket håll priset bestämmer sig för att gå är sannolikheten hög att rörelsen blir signifikant. Jag tycker dock att mer talar för ett prisfall än en squeeze uppåt. Under hela uppgångsfasen har priset följt sitt eget 20-dagars glidande medelvärde mycket nära, och mestadels legat strax över. Uppgången har emellertid avstannat nästan helt, samtidigt som prisförändringarna blivit märkligt små. Oljemarknaden känns därför artificiell och känslig. Lagom till månadsrullningen den 20 september möter dessutom prisgrafen sitt 50-veckors glidande medelvärde (fallande svart linje), vilket skulle kunna utlösa en prisnedgång. Det gäller särskilt om den ekonomiska statistiken för augusti, och utsikterna för september, skulle överraska negativt.

Utvecklingen för enskilda aktier i sektorn ger knappast heller anledning att fyndköpa vare sig olja eller oljeaktier. Visst är värderingsmultiplarna för bolag som Exxon, Chevron och Conoco ganska låga, om än inte superbilliga vid en historisk jämförelse. Men totalt sett ger prisgraferna intrycket att oljeinvesterarna bara reflexmässigt dragit nytta av en tillfällig studs i sektorn och redan börjat rotera ut ur den cykliskt känsliga sektorn. Oil services-ETF:en OIH ser extra sårbar ut med en relativt stor huvudskuldraformation som formats de senaste 6 veckorna, vilken även speglas i Schlumbergers kurs. Halliburton har nästan fyrfaldigats till drygt 16 USD/aktie sedan botten i mitten av mars, men ligger ändå långt från toppen på 25 dollar i januari. Halliburton möter ungefär här också sin fallande trend sedan flera år tillbaka.

Branschproffsen verkar alltså inte tro på särskilt mycket högre oljepriser utan planerar snarare för att det snart kommer kommer åtminstone en tydlig korrektion nedåt, och möjligen en mer uthålligt negativ rörelse, om det skulle visa sig att ekonomin slutar svara på Trumps och Powells försök att piska igång ekonomin som det vore en halvdöd häst. Det är inte lätt att välja sida i oljesektorn, men som säljare här slipper man i alla fall den pågående gammasqueezen i teknikföretag, medan man får exponering mot en potentiell och relativt sannolik vändning nedåt. Å andra sidan talar presidentvalet i USA den 3 november för mer stimulanser än någonsin de kommande månaderna samtidigt som ekonomierna och även resandet öppnas upp alltmer, vilket kan gynna alla cykliska investeringar, inklusive olja och oljebolag.