Inflation och implikationer för guld

Inflationsmålet i USA justerades nyligen från att ha ett mål om 2 procents inflation årligen, till att försöka hamna över 2 procent. Som argument används att inflationen under lång tid legat under det gamla målet, och att man därför vill tillåta mer stimuli för att den ska landa runt 2 i snitt.

Det här var inte första gången inflationsmålet justerades, och med all säkerhet inte heller sista. Vi har gått från att definiera inflation som expansion av penningmängden, till att mäta det i form av stigande konsumentpriser. Då var målet “stabila priser”, vilket betydde att man skulle undvika inflation och hålla sig under 2 procent. Senare justerades målet till upp till 2 procent och sen till att försöka nå 2 procent för att nu ha en inflationstakt på minst 2 procent.

Att inflationstakten skulle ha legat lågt de senaste åren är dock en sanning med modifikation. Inte nog med att inflationsmålen har justerats så har även sättet vi mäter inflation på förändrats över åren. Om man tittar på dels den ursprungliga definitionen av inflation; expansion av penningmängden (M2), samt det alternativa inflationsmåttet Shadowstats och jämför det med Konsument Pris Indexet (KPI) så visar de helt olika siffror.

Det finns en klar anledning till varför KPI visar lägre inflationssiffror än expansion av M2 och Shadowstats. Under åren har korgen av varor och hur man mäter den reviderats, och eftersom den varken tar hänsyn till innovation eller substitut till varor, visar KPI lägre siffror. Något som kritiserats mycket, framförallt de senaste åren, eftersom låga inflationssiffror motiverar mer stimulus från Federal Reserve.

Men varför skulle man vilja visa på lägre inflationssiffror än de i verkligheten är? Och vad får det för konsekvenser för ekonomin och tillgångspriser?

Det korta svaret på frågan om incitament är statsskuld.

Sedan vi lämnade guldmyntfoten helt och hållet 1971 har budgetunderskottet ökat massivt varje år, både i reella termer och i relation till BNP. Det finns inte längre någon anledning att inte trycka pengar för att finansiera budgetunderskott, eftersom om vi plötsligt skulle sluta, så skulle vårt finansiella system kollapsa.

Vi har med andra ord skapat ett monster som kräver mer och mer stimuli för att inte fullständigt fallera, problemet är dock att varje gång vi gjorde exakt så genom historien så är det exakt det som hänt; förr eller senare krävs en reset.

Under 1970-talet låg inflationstakten på 3-11%, något som ledde till en råvaruboom. Under perioden 1972-74 mer än dubblades generella råvaruindex, medan enskilda råvarupriset, som socker, mer än femdubblades under samma period. Förutom oro över låg lagerhållning var det framförallt inflationstakten som drog upp priserna.

Sedan dess har råvarupriser fallit, och handlas fortfarande under låga nivåer, samtidigt som den reella inflationstakten stiger. Det kunde med andra ord vara en perfekt storm för ytterligare en boom i råvarupriser de kommande åren.