3 faktorer som styr börsen – när knäcker räntor och oljepriser tjurmarknaden?

Vi måste prata om räntan – igen, ska väl tilläggas. För det är ett kärt ämne för alla börsintresserade. Inte så konstigt för obligationer är ju det naturliga alternativet till aktier för den som söker avkastning. Det är dessutom räntorna som tillsammans med priset på risk som avgör antaganden om vad framtida kassaflödena är värda, vilka investeringar som bedöms bli lönsamma och hur köpglada konsumenter är.

Många har ropat varg många gånger. Oräkneliga artiklar har till exempel genom åren avhandlat ämnet vad som händer på den svenska bostadsmarknaden om räntorna vänder. Det är bara det att räntorna inte har vänt upp mer än tillfälligt på 30 år - vad som för många är ett helt yrkeslivs sparande.

I den miljön har det alltid varit väl värt att köpa på dippen och satsa på säker obligationsliknande avkastning från utdelningssäkra bolag. Bostadsköp? I princip alltid en bra affär. Precis som alla andra som likt Warren Buffet och diverse riskkapitalister med hävstång investerat i säkra kassaflöden eller för den delen uppbyggnaden av tillväxtmarknadernas ekonomi. För de fallande räntorna har överallt ackompanjerats av stigande lån.

Så det är klart. Skulle den eran gå mot sitt slut och till och med vändas i något annat – då talar vi om en förändring både i ekonomin och för oss investerare som få av oss riktigt kan greppa. Helt klart har vi nu passerat några tydliga milstolpar, som att amerikanska 30-åriga räntor för första gången på 30 år vänt över sitt 100-dagars medelvärde. Så något har redan hänt.

Mycket talar dock emot att fortsättningen blir så drastisk som en del tror. Det som sänkt räntorna är bland annat att vi blir äldre, digitaliseringen och inte minst tillväxtmarknadernas intåg på världsscenen. Det sistnämnda har å ena sidan inneburit en fantastisk investeringsmöjlighet för kapital, gärna lånat, i väst men också att

löner vuxit långsammare och därmed hållit nere inflationen

. Det är faktorer som kan sluta bidra till fallande räntor vart efter effekterna redan slagit igenom men att därifrån gå till snabbt stigande räntor är steget inte självklart.

Det finns många teorier om framtiden, kan man lakoniskt konstatera. För vi vet faktiskt och på riktigt inte vad som händer här näst. Spännande förstås och nog något som påverkar många investerares beteenden den här våren. Det ser bra ut, som jag

skrev om senast

, men vågar investeraren satsa på att konjunkturen håller och räntans normalisering av ekonomin inte misshandlar aktier alltför hårt?

Genuint svåra frågor där grafen ovan åtminstone ger en ganska tydlig bild av nuläget. Ja, amerikanska räntor stiger och är nu den högsta nivån sedan 2011. Dessutom stiger inte inflationsförväntningarna – ovan illustrerat med vad marknaden på fem års sikt förväntar sig för inflation de fem därpå följande åren. Det här är navet i allt som händer i världsekonomin för närvarande – amerikanska dollar investerade i statsobligationer har börjat ge en förväntat positiv realränta.

Det är långt ifrån de nivåer som gällde före finanskrisen men jämför det med Sverige där en 10-årig statsobligation ger runt 0,7 procents ränta. Få investerare räknar nog med att Sverige på 10-års sikt större delen av tiden ska ha deflation, så då är den förväntade avkastningen i reala termer högre i USA. Dessutom vilket för många är det viktigaste går det bra för USA. Sammantaget är en svagare valuta precis vad den något sviktande europeiska ekonomin behöver. Även för oss kan den amerikanska ränteökningen rulla på utan att störa börsen – åtminstone så länge vi får den fortsatta stimulansen via euron och i vårt fall kronan istället-

Det kan fortsätta för amerikanska bolagsvinster håller måttet och skattereformen eldar på den redan heta ekonomin. Ökade långsiktiga lånebehov för att finansiera den reformen eldar också på räntorna. Håller riskviljan i sig leder det till en cocktail med dubbel styrka för dollarn i form av både optimism om tillväxten och förväntningar på fortsatt stigande räntor.

Med en arbetslöshet på 3,9 procent, ett stabilt arbetskraftsdeltagande men fortsatt stillsamma löneökningar är USA en ekonomi som går på högvarv utan att överhetta för närvarande. Något som också ses i bra bolagsvinster och starka värden på sådant som inköpschefsindex som jag skrev om senast.

Löneökningarna ger för övrigt samma bild som räntorna. De har segat sig upp en bit men inte till nivåerna före finanskrisen. Det syns så långt en förändring men inte en otäckt hög nivå. Det är ett slags guldlocksläge för investerare som alltså svarat med att stärka dollarn istället för att sänka börsen.

Hur länge pågår denna den bästa av världar då? Det börjar en del fråga sig. För en tredje sten har lagts på vågen. Förutom ett stigande pris på pengar och en åtminstone minskad tillgång på arbetskraft så har råvarupriserna tickat stadigt uppåt.

Det finns en grundregel i relationen mellan oljepris och aktiekurser som är att om de går åt samma håll tyder det på att ekonomin är efterfrågestyrd och om det går isär är den normalt utbudsstyrd. Det är ett intuitivt starkt samband, eftersom om både olja och aktier blir billigare eller dyrare samtidigt så beror det antagligen på händelser i resten av ekonomin. Till slut kommer dock antingen billigare olja, som 2014, eller dyrare olja som nu att börja öka eller bromsa in aktiviteten i ekonomin. Lite som med räntorna.

Är vi där nu? Vem vet men 80 dollar är något annat än de 27 dollar som oljan nådde som lägst för något år sedan. Det är också betydligt över de kalkyler om oljepris runt 60 dollar som låg i korten inför året.

En diskussion finns

om att snart kommer oljan att bromsa ekonomin och börsen. Om inte nu så kanske om oljan åter skulle nå magiska 100 dollar per fat, som nu börjat

diskuteras på marknaden

.

Det är alltså tryck uppåt, med epicenter i USA, på tre av ekonomins viktigaste insatsfaktorer – kapital, arbete och råvaror. Det enda som fortsatt ser ut att finnas i överflöd är den fjärde faktorn – teknologiska möjligheter. Digitaliseringen har inom allt från bitcoin till självkörande bilar och e-handel varit den fyrbåk vid horisonten som börsen tagit sikte mot. Frågan är dock hur stark den ofta kapitalintensiva uppbyggnaden av nätverkseffekter i stil med Amazon står sig om priset på kapital stiger.

Nu är inte det här en domedagsprofetia i foliehatt utan en krönika om nuläget på börsen. Den som nöjer sig med var vi redan snarare än att spekulera om vart vi är på väg kan konstatera att vi nu helt tydligt svängt mot en utbudsstyrd ekonomi och i förlängningen börs.

Vad kan det betyda? Vid någon punkt är svaret slutet på det roliga för börsen men här och nu är det framför allt att vi lär få vänja oss vid chocker eller spikar i priserna på insatsvaror. Räntan kan stiga liksom oljepriset och lönerna men det får inte gå fortare än den takt börsen tänkt sig. Kommer det göra det? Tidvis är väl en bra gissning och då får vi tillbaka den volatilitet vi såg i början av året. Dessutom får en sådan börs nya vinnare och förlorare, vilket är det vi sett under våren.

Allt detta stämmer kusligt väl med manuset för hur fasen överhettning ska spelas ut på börsen. De goda nyheterna är att det är en fas som kan pågå ett tag och som ofta avslutas med ett kursrally men visst surfar vi allt närmare den där otäcka kanten på vågen.

Det italienska spelet

Förändringarna på utbudssidan är som att ta en slev och röra om i världsekonomins gryta. Till de som kommer illa ut hör de tillväxtländer som är känsliga för stigande amerikanska räntor, dyrare dollar och högre oljepriser. Argentina har trots ett heligt löfte om motsatsen för tolv år sedan

åter fått vända sig till IMF

och i Turkiet klagar regimen på att marknaden ställer sig i vägen för politiken. Ett klassiskt tecken på att problemen börjar spåra ur. Tills vidare klarar sig dock båda länderna

enligt bedömare

Financial Times citerar. Nyckelordet där är dock tillsvidare – för på bara lite längre sikt än näsan räcker tycker samma bedömare att situationen ser högst prekär ut.

Riktigt i det läget är inte Italien, vars nya regering, också ser

marknadens prissättning av obligationer som en politisk motståndare

. Problemet som börsen inte riktigt vill befatta sig med är att Italien är för stort för att lösa ut på det sätt som skedde med Grekland häromåret. Risken för att det ska behöva ske är förvisso bara politisk för närvarande. Dessutom kommer nu nya hot mot europrojektet även om den nya regeringen tonat ned den delen av sin retorik. Det avgörande att följa i Italiens politiska spel är nu vilka beslut som faktiskt fattas. Så länge italienarna gör som på fotbollsplanen och matchen med resten av Europa slutar mållös, är marknaden nöjd. För med det har politikerna i och för sig sänkt landets egen börs men även eurokursen. Det var ju i sin tur precis det som politikerna i de andra länderna gärna såg. Lite bakvänt kan därför ett defensivt spelande Italien vara precis det lagom störande moment som resten av Europa vill ha. Strikt sett ur börsens synvinkel förstås.

Bästa bransch

Det är helt normalt att mindre bolag slår större på börsen i slutet av en konjunkturcykel. Framtidstron sprider sig ut genom ekonomin, minde bolag får fler order från de större och viljan att ta risk sprider sig ner till börsens småbolagslistor. Därför kan det vara extra intressant för den som vill tolka djupet i en börsrörelse att jämföra hur de stora bolagen går i förhållande till de mindre. Den som gjorde den jämförelsen 2015 insåg att nedgången som följde efter att börsen först lyft på ECB:s annonserade stödköp av obligationer inte signalerade verklig konjunkturoro. För de mindre bolagen tuffade på i stort sett helt obehindrat. De hade de knappast gjort om marknaden såg framför sig en krasch – oavsett om den var på väg i ekonomin eller bara på börsen. Så varför föll de större bolagen? En möjlig förklaring är att rörelser på räntemarknaden påverkade var de stora kapitalförvaltarna jagade avkastning. Med andra ord kan det den gången ha varit en börsrörelse styrd av kapitalflöden snarare än fundamentala faktorer. Ett tema som känns igen det här börsåret, som ju började i dur gick in i en tillfällig turbulens och sedan tickat på bra.

I år har det bredare amerikanska indexet Russel 2000 gått upp knappt 6 procent i år mot S&P500 som bara ökat knappt 2 procent. Här hemma föll i och för sig småbolagen ordentligt när volatiliteten kom tillbaka i början av året men därefter har de återhämtat sig.

Ett annat tecken, som jag nämnde i inledningen, på att vi är inne en period som marknaden i grunden tolkar positivt är att oljepris och börs följts åt uppåt. Även teknikbolagen går bra, knappast ett tecken på sviktande riskvilja. Det stora undantaget är bankerna. I Sverige ser vi de aktiernas svaga kursutveckling som

ett kvitto på att utländska investerare tar bostadsoron på allvar

.

För den som höjer blicken har dock hela den europeiska banksektorn och även den amerikanska presterat svagt på börsen ett tag. Särskilt i perspektivet att amerikanska räntor driver på uppåt så pass hårt att det borde gynna bankerna både direkt via affärer i dollar och indirekt genom att det öppnar för högre räntor även i Europa. Vad det här beror på är en central men olöst faktor i ekvationen. Antingen borde bankaktier röra på sig eller också säger deras svårighet att lyfta något dystert om hela börsen för närvarande. Det är mycket möjligt att den som landar rätt i analysen om deras närmaste framtid också läser börsen rätt. För så är det rätt ofta. Svaret förblir okänt men den som ställer rätt frågor har större möjlighet att förstå sambanden när de uppenbarar sig.

Värdet av att köra kinesiskt

Slutligen. Hur mycket är det värt att ha Kina som hemmamarknad? Frågan har ställts på sin spets när Volvo Cars sägs vara på väg till börsen. Bolagets värde har i kinesisk ägo mer än tiofaldigats jämfört med den köpeskilling som Geely betalade Ford. Den väsentliga skillnaden är förstås att göteborgarna sedan dess fått in inte bara foten utan hela framvagnen på den kinesiska marknaden.

Gör det att Volvo är värt en premiumvärdering jämfört med märken som BMW och Mercedes? Vi som följt bilindustrin länge hoppar till vid ett sådant påstående men faktiskt är det många som ser svenskarnas tillväxtmöjligheter som extra goda och är

beredda att betala lite extra för det

. Hur mycket verkar potentiella köpare och kinesiska säljare få svårt att komma överens om enligt förhandstipsen.

Det kan jag tycka är att missa den större poängen. Hur många artiklar har ni genom årtiondena läst om att vår svenska stolthet ska genomföra olika initiativ för att matcha de tyska premiummärkena. Med kineser vid ratten öppnades en helt ny marknad och därtill den som står för tillväxten framöver. Det om något är väl ett skäl att ta en extra titt på

inlägget

jag nyligen om att investera i kinesisk bilindustri?

Jacob Henriksson, Gottodix